2019

Tuppar för Joan Vinyoli

Affisch och bok

Teknik
Illustration, Affischdesign
Gjort för
IV Festival Domini Màgic de Poesia
Var
Casa de la Paraula, Santa Coloma de Farners
Publicerat
Som bok, på Blurb

En serie illustrerade tuppar inspirerade av Joan Vinyolis poesi, som blev en festivalaffisch, en utställning och en bok.

Affischen till IV Festival Domini Màgic de Poesia

Jag gjorde en serie tuppar som svar på verser av den katalanske poeten Joan Vinyoli. Varje bild tolkar ett annat avsnitt genom fågelns form, färg och gest.

Illustrationerna blev affischen till IV Festival Domini Màgic de Poesia, och originalverken ställdes ut på Casa de la Paraula i Santa Coloma de Farners. Efter utställningen samlade jag bilderna och verserna i en bok.

Utställningsrummet på Espai Joan Vinyoli, med tupparna inramade längs väggen
De inramade tupparna på väggen, var och en med sin vers under
En monter med Vinyolis Llibre d’amic och tuppfigurer
En tupp bredvid ett målat porträtt av Joan Vinyoli
Tjugo inramade tuppar i två rader
Boken, utgiven på Blurb

Dikter av Joan Vinyoli

No deixis de voltar-te de les seves imatges. Cada dia posa’ls flors al costat, per si poguessin sentir la flaire de les roses
Sluta aldrig omge dig med deras bilder. Ställ blommor bredvid dem varje dag, ifall de kan känna doften av rosorna
i m’estarrufo collinflat i danso
och jag burrar upp fjädrarna, med uppblåst hals, och dansar
Sense fretura, què seria de nosaltres, aquests a qui fou dat el privilegi de la santa follia de ser càntic
Utan brist, vad skulle det bli av oss, vi som fick förmånen av den heliga galenskapen att vara sång
Entra mar negre endins i baixa al fons
Gå långt ut i det svarta havet och ner till botten
Però el bon caçador que es lleva a l’hora greu entre la nit i l’alba, sent la crida en el bosc, ple de secretes aigües vives, i pren el camí que duu cap a la veu intacta.
Men den gode jägaren som stiger upp i den allvarliga stunden mellan natt och gryning hör ropet i skogen, full av hemliga levande vatten, och tar vägen som leder mot den orörda rösten.
De la terra sóc hoste inexpert, sempre en exili, dintre meu, mirant les aigües entre murs de la ciutat abandonada.
På jorden är jag en ovan gäst, alltid i exil, inom mig själv, och ser på vattnen mellan murarna i den övergivna staden.
el riu es precipita al mar, l’espai vermell s’omple de llamps com sabres; domini màgic, regne sublunar.
floden störtar ut i havet, det röda rummet fylls av blixtar som sablar; magiskt välde, rike under månen.
En fer-se fosc, foraviler, passejo, cercant allò que mai no trobaré.
När det mörknar går jag, en främling här, och söker det jag aldrig kommer att finna.
Tot convergeix en una flor mirada i no collida.
Allt möts i en blomma som blir sedd men inte plockad.
En ser demà seré encara més pobre.
När morgondagen kommer är jag ännu fattigare.